Bidde visst en liten bloggpaus… Allt bra här, jag bara tappade lusten ett tag av okänd anledning. Nu är jag tillbaka, och det blir hundträning idag!
Det här blogginlägget är även en del av min bästa träningskompis Åsas blogg – hon tävlade också och vi har skrivit våra blogginlägg var för sig och sedan kommenterat åt varandra. Åsas kommentarer ligger i kursiverad stil i inlägget. Jag har en sån underbar tur som har en sån utmärkt vän att bolla hundträning med på nära håll! Åsas inlägg hittar du här!
På onsdagskvällen packade vi ihop oss och körde iväg för att tävla lydnad. Scout och jag har ju tidigare gjort en start i tvåan. Det var en del som inte satt den gången, och vi hamnade utanför uppflyttspoäng. Vi har inte tränat massor sen dess, men vi har fortsatt att fixa med vår platsliggning, pillat lite med rutan och jobbat för att ordna upp det strul vi hamnade i med kvarsittandet för inkallningen. (Utöver det tränar vi för trean, eliten och så freestyle då :)).
Scout har haft lite problem med sina öron igen och det var väl det som oroade mig mest inför kvällen, jag vill inte försätta henne i problem. Men hon verkade stabil och visade inget, så vi rullade iväg. I övrigt är ju platsliggningen fortfarande ett maxpuls-test för mig, men det går allt bättre för mig där.
Scout fick komma ut och kolla läget lite innan lottningen, och hon upptäckte förtjust att kompis Kajsa hade följt med och att underbara Åsa och Valle var på plats. Det är alltid rätt mycket kelpie jag har med mig när jag tävlar 🙂 Hon är så himla glad på alla upptänkliga sätt, det är otroligt roligt.
Så här blev det:
Platsliggningen: Vi la i grupp 2. Grupp 1 hade gått lugnt till och jag var faktiskt rimligt lugn när vi gick in (profylaxtänk kan man ha till mycket…). Hon satt fint vid min sida och kändes bra, inget kollande på de andra. Vi la, gick ut och då satte Åsa och Morran igång i lkl1 i ringen bredvid. Scout fick lite giraffhals, men hon låg stadigt. Glada Åsa-ljud är ju mest kul. Tiden gick, jag reciterade Shakespeare (på riktigt, sonett), och då. Med typ 20 sek kvar gick en hund upp. Lugnt och stillsamt, upp och rullade sig, hann gå omkring lite. Då reste sig loppan. Den störningen är vi inte klara med ännu. Positivt var att hon kom direkt till mig när jag försiktigt lockade på henne, och att hon inte var rädd som innan, utan glad. Jag valde dock att locka på henne eftersom jag inte vill att hon inte ska veta vart hon ska ta vägen, blir frustrerad eller ställa till det för någon annan. Betyg: 0. Ja, man suckar, det var nästan över, och jag vet ju vad det gör med min träning. Lösning: Fortsatt träning i udda miljöer med udda händelser,men jag måste prioritera upp träning tillsammans med andra. Börjar med att köra med My i helgen, sen får jag ragga sällis!
Det är typiskt att när man äntligen får en chans att se sin träningskompis tävla så är man själv i ringen bredvid och är värsta störningen…Jag tror att vi båda får ta tag i platsliggningen ”på riktigt”, grundträningen är faktiskt gjord för båda hundarna – nu är det tävlingsmässigheten och störningar som ska på.
Fritt följ: 7. Domaren: Långt fram, långt före i språng. Jäpp och jupp, och jag låter det vara. Scout tycker att förutsättningarna har ändrats med magen och jag låter det vara så länge.
Är oerhört fascinerad av hur påverkad Scout är av att Emelie ser ut som att hon skjuter en boxboll framför sig…det är inte bara mage, utan också en väldig svank och något anklik gång 🙂 Kelpen höll ihop alldeles utmärkt, pos är för långt fram men den är konstant, och följsamheten kan vi inte klaga på!
Läggande: 7,5. Domaren: Långt fram, sent läggande. Jäpp och näpp, om ni frågar mig. Långt fram, se ovan. Sent läggande, nej. Hon la sig direkt på signal, men jag låter inte så högt… Vet inte om det spelade in. Ingen ångest över betyg, domaren var konsekvent hård och det har jag inga problem med.
Har funderat över det här med sent läggande, eftersom jag fick samma komm från samtliga domare jag tävlat för. Vaf…? Varken Valle eller Scout lägger sig sent? Misstänker att det är föraren som menas – att vi säger kommandot sent. Åtminstone jag processar TLs kommendering någon sekund innan jag kommenderar. För lång latenstid på matte helt enkelt!
Inkallande: 7. Domaren: Lägger sig, förbi. Jäpp och jäpp, antar jag. Inkallandet utgick från exakt samma position som jag la Scout platsliggning ifrån, och det har vi inte tränat på. Hon la sig när jag gick. Positivit är att hon stannade på stället, det har ju varit svårt sen jag fattade fel beslut… Angående förbi: Hon kom fruktat fort och är väldigt noga med att inte röra mig med magen, så ja, det kan man kanske säga. Inget mycket.
Låter konstigt, men jag blev faktiskt glad när Scout valde att lägga sig! Alternativet hade varit att gå efter – och nu valde hon att hitta trygghet på plats istället. Dessutom låg hon lugnt och uppmärksamt, övertygad om att det var detta matte ville hela tiden. Fantastisk fart, häftigt att se hur omtänksam hon verkligen är i ingången! Skydda matte liksom…
Sändande med ställande: 8 Domaren: Fel väg in i rutan. Jäpp. Hon kom fort, lite snett men gick prima att dirigera in i rutan med nästan ingenting. Mycket nöjd.
Supersnygg ruta, hon bara valde en annan väg in. Tog omdirigering jättefint. Stora framsteg på 1,5 veckor.
Apportering: 7,5. Domaren: Gripandet, tempoväxling. Jäpp, jäpp. Hon for ut i fortsatt Scout-tempo, kom lite lite långt, vände in, tog, men kan inte hålla rött-streck-längs-marken-fart in… Strålande avlämnande. Mycket nöjd.
Lite mycket lek-tanke i gripandet, vilket jag egentligen gillar även om det drar poäng. Tyckte att domaren var ovanligt snål med poängen i apporteringen överlag, men har inget problem med det så länge det är lika för alla (och det var det).
Fritt hopp över hinder: 10. Freaking perfection. Så mycket perfection att hon fick vad vi tror var kvällens första tia (och vi var tionde ekipage ut av tolv!). Jubel hos publiken och jubel hos Åsa, och då tyckte Scout att vi nog var klara och skulle bli omklappade… För första gången ever tog hon en tur ut ur ringen! Glad som en lärka! Jaha, så kan det gå… Note to self: Träna med mera plötsligt jubel… Signal till fokus, tack.
FÖRLÅTFÖRLÅTFÖRLÅTFÖRLÅT!!! Samtliga sex som satt var ”team Scout och Emelie” blev tok-glada över det otroligt fina momentet, och kunde inte hålla käft.
Fjärrdirigering: 7,5. Domaren: Ngt sent, DK. Jäpp på DK, andra sittet satt inte.
Mycket fina rörelser och superbra stadga! Ekipaget innan gjorde en ”felfri” fjärr, men med lite långsammare rörelser, och fick 6,5. Scout vinner på rapphet och exakthet!
Helhet: 0. Så går det om man känner att folkets jubel betyder klappar och pussar och ugnspannkaka!
MEN både Emelie och Scout kunde genast hitta fokus igen efter sin utflykt, och avsluta programmet. Plus i kanten!
Summa summarum: Träna platsliggning fortsatt som innan med tillägg av andra hundar, minst ett pass i veckan. Just hundar som går upp, rör sig runt. Fria följet läggs på listan till efter förlossning. Inkallandet, fortsätta på stadgan.
Jag gjorde bra: Trevlig mot folk i min närhet trots nervositet. Tränarmössan på i ringen med väl fattade beslut.
Har tidigare blivit varnad för att vara i närheten av Emelie innan tävling, men det var inga problem! Jag är inget solsken själv, och hade både respekterat och förstått otillgänglighet eller dåligt humör – men det behövde jag inte 🙂 Vi rockar på tävlingsbanan, före, under och efter!
Jag kan förbättra: Min ingång på plan, jag säljer mitt fria följ lite. Mina transporter mellan momenten. Jubel signal till fokus. Träningsdagbok för tre snabba kommentarer till mig själv.
Fundering på att fixa en gemensam träningsdagbok online. Hade det varit något? Så slipper vi messa fram och tillbaka 20 ggr…
Nu anmäler vi snart till nästa tävling! Och jag ÄLSKAR att ha Åsa med mig. Jag är så stolt över både henne och mig själv och det är en genuin fröjd att vara tillsammans.
…och själv har jag kommit på mig med att name-droppa ”min träningskompis Emelie…precis, hon som är så duktig…” Du betyder ALLT för min utveckling och träningsglädje!
Etiketter:Gravid, hundträning, scout, Träning
LiveLoveTry 